Lär dig förstå din hypertyreos

Allmänt | Min berättelse | Orsaken till sjukdomen | Kostråd | Övriga råd

   

 

 

Min berättelse

Jag heter Gunvor och bor i Finland. Jag fick hypertyreos i 45-årsåldern 2006.  Min form av hypertyreos kallas Basedows eller Graves sjukdom.

Eftersom detta är en sjukdom som kommer smygande, tog det fler månader innan jag fick någon diagnos. För mig började det med hjärtklappning, som var värst på natten. Om dagarna var jag samtidigt trött och rastlös på ett paradoxalt sätt. Jag försökte vila men ingenting hjälpte. Jag sökte läkarhjälp men fick bara höra att det var vanlig stress. Efter tre-fyra månaders kamp med symptomen hände det sig att jag ett par gånger vaknade om natten med andtäppa. Det var då som jag inte kunde låta det fortgå längre. Jag uppsökte jourhavande läkare och hon tyckte sig på lungröntgen se en lindrig lunginflammation och sände mig hem med en antibiotikakur.

Jag lade mig alltså sjuk ett par veckor. Men efter att kuren var slut var jag fortfarande trött – och hjärtklappningarna fortgick. Jag jobbade som vanligt någon månad, men med låg energinivå. Emellanåt kände jag mig också hes.

Visst var jag också hungrig och åt rätt mycket, men jag var så van vid att ha en rätt snabb ämnesomsättning, så jag tänkte inte på det desto mer. Några kilogram gick jag ändå ner i vikt, och det hände att människor i min omgivning frågade om något var på tok – de tyckte att jag såg så mager och glåmig ut.

När ytterligare en tid hade gått började jag skaka. Jag skakade på handen när jag skulle lyfta en tekopp där hemma. Jag skakade i benen – och jag var allmänt trött i benen. Något var verkligen på tok. Jag var inte mig själv längre.

I den vevan kom en räddning till mig från ett till synes slumpartat håll: en kollega på jobbet berättade att hon hade råkat se ett program om sköldkörtelproblem i Sveriges tv. Mina symtom stämde in på vad hon berättade! Jag beslöt att genast ta ett blodprov för att kolla mina tyroxinvärden.

Bingo! Läkaren ringde upp mig akut morgonen efter blodprovet och berättade att mitt T4-värde var 76. I normala fall skulle det vara högst 19 på den tiden. Hon skrev omedelbart ut betablockerare och Tyrazol åt mig, mediciner som dämpar symtomen. Om två-tre veckor började jag känna mig nästan normal igen, fastän hjärtklappningarna nog fortsatte i någon mån.

Tillfälligt bättre

Enligt praxis tog jag Tyrazol i omkring ett och ett halvt år. Jag fick småningom minska på doserna, vilket var skönt eftersom Tyrazol sänker immunförsvaret genom att minska på de vita blodkropparna och risken för att få någon infektion då blir större. TSH, det tyroxinstimulerande hormonet i hjärnan, som hade varit helt utslaget (värdet 0,01 i blodproven) under sjukdomens mest aktiva tid, började småningom stiga. Men förloppet var inte rätlinjigt. Hösten 2007, när jag hade fått minska rätt mycket på medicinen, försämrades värdena igen, och jag fick öka tillbaka ett tag. Men småningom blev jag ”frisk”, i den meningen att T4- och TSH-värdena i blodprovet normaliserades.

Läkaren hade sagt att sjukdomen i 50 % av fallen kommer tillbaka, men att 50 % inte får återfall. Jag ville göra mitt bästa för att höra till den friska gruppen. I den strävan var en av mina största inspirationskällor en bok som jag råkade hitta på biblioteket: ”Läk dig själv med framtidens medicin: homeopati, näring och medvetenhet” (Monica Nicou m.fl., 2004). Den inspirerade mig att börja med homeopatisk behandling. Jag prövade först en homeopat som med hjälp av ett pendeltest valde att ge mig örtdroppar: ”damiana” och ”ringblomma” (från Alpha Plus i Falun). Damianan balanserade hormonsystemet och stödde humöret, medan ringblomsdropparna hade den fantastiska egenskapen att de av någon anledning minskade på hjärtklappningarna (vilket Tyrazol inte hade lyckats med).  Via en bioresonansbehandling kom det ändå fram att mina binjurar också hade överproduktion (för sambandet mellan sköldkörteln och binjurarna, se länken ”Orsaken till sjukdomen”). Sköldkörteln var ännu inte helt frisk.

Jag tog i samma veva kontakt med en annan homeopat som passade mig bättre. Hon gav mig olika preparat utgående från rätt långa samtal om hur jag mådde, inte bara fysiskt utan framförallt emotionellt. Jag upplevde att preparaten påtagligt ökade min livskvalitet, gjorde mig lugnare och gladare. Jag fortsatte med denna behandling i två år.

Pendlingar mellan återfall och friska perioder

Sedan var jag frisk i två år. Men kroppen hade ännu inte läkt tillräckligt djupt och jag blev sjuk på nytt hösten 2010. Den här gången kände jag tidigt igen symtomen och fick de ökade tyroxinvärdena snabbt bekräftade via ett blodprov innan de hunnit stiga mer än till ca 30. Den här gången tyckte sjukhusläkaren att det var allvarligare: det var ett återfall. Han rekommenderade tveklöst behandling med radioaktiv kapsel – med en viss, om en liten, cancerrisk.  Han hävdade att sjukdomen skulle fortsätta att komma tillbaka med jämna mellanrum resten av mitt liv. Och om jag inte ville ta kapseln, föreslog han bortoperation av sköldkörteln som andra alternativet (med en viss risk för skador på rösten). Jag upplevde att båda dessa lösningar egentligen skulle vara ett slags våld mot kroppen, att drastiskt tvinga den att lugna ner sig genom att omintetgöra sköldkörtelns arbete helt. Samtidigt hade läkaren förklarat att hypertyreosen oskött kunde leda till hjärtflimmer och osteoporos. 

Inför alla dessa utsikter var det inte lätt att fatta beslut. Jag valde ändå att ge mig mer tid att förstå min sjukdom och bad om att få fortsatt medicinsk behandling med Tyrazol samtidigt som jag intensifierade min sökan att hitta någon ny form av hjälp.

Jag tog kontakt med en av författarna till boken ”Läk dig själv med framtidens medicin”, Monica Nicou Nordenskiöld. Hon var också homeopat och kunde behandla mig på distans från Stockholm. Hon hade en radiologisk apparatur (CoRe) som avläser information om bioenergi (utifrån den kvantfysiska vetenskapen) och visar vilka homeopatiska preparat just jag har en resonans med. Detta blev en mer fokuserad och kraftfullare homeopatisk behandling för mig, och efter omkring fem månader var jag frisk. Jag tog min medicin parallellt med behandlingen största delen av tiden (men i lägre doser än normalt) och mina blodvärden blev helt bra sommaren 2011. Den här gången var jag frisk dubbelt så lång tid - i hela fyra år, utan någon medicin. Det var underbart! Och när sjukdomen tyvärr kom tillbaka ännu hösten 2015, var mina tyroxinvärden visserligen mycket höga igen, men jag kände att hypertyreosen inte trängt lika djupt ner i kroppen som gången innan. Symptomen var inte lika kraftfulla och hjärtklappningen gick över mycket snabbare. Samtidigt har jag under åren fortsatt med homeopatin, eftersom kroppen behöver balanseras på grund av olika fortsatta påfrestningar i livet. Jag har också arbetat med min inre medvetenhet och sporadiskt tagit behandlingar bl.a. i taktil stimulering, energiläkning och modern zonterapi. Dessutom har jag blivit mer medveten om vad jag kan äta, gjort en amalgamsanering och har nu själv också behandlat mig med den s.k. MIR-metoden (se länken "Övriga råd"). Jag upplever att mina olika behandlingar har stött varandra på ett fint sätt. Efter ungefär 1,5 års medicinering kunde jag igen sluta med Tyrazol  men har efter ett par års frisk period igen haft en sjukdomsfas, men denna gång bara med måttligt förhöjda tyroxinvärden. Mina sköldkörtelvärden är nu normala. För att nå läkning på ett ännu djupare plan arbetar jag ännu med att utforska och försöka sänka de antikroppar mot sköldkörteln (TPOab och TyrIg) som har dröjt kvar i min kropp.